Steve Winter: ”Det kändes som att någon förföljde mig”

Det var uppe i bergen i Guatemala som det hände, ögonblicket som skulle komma att forma resten av Steve Winters karriär som fotograf. Det var i slutet av 90-talet och han var där för att fotografera fågeln Praktquetzal, men i molnskogen fanns något annat som hade fått vittring på Steve.

Steve Winter

Bor: I New York, i USA.

Gör: Flerfaldigt prisbelönad fotograf som främst fotograferar wildlife, och som har blivit känd för sina bilder av stora kattdjur såsom tigrar, jaguarer, pumor och lejon. Har sedan 1991 jobbat för National Geographic. Driver även den ideella organisationen Big Cat Voices.

Aktuell med: Fotoresa till Indien senare i år, tillsammans med Zoom Fotoresor. Där kommer deltagarna att få fotografera tigrar tillsammans med Steve. Läs mer på zoomphototours.com.

Utrustning: Fotograferar med kameror från Canon med bland annat objektiven 24–105mm, 70–200mm och 200–400mm med inbyggd konverter på 1,4. »Jag har använt Canon i hela min karriär men just nu vet jag inte vilken kamera jag kommer att använda. För jag håller på och frågar runt bland olika företag för att se vilka som vill vara involverade i projektet med Big Cat Voices.« Fotograferar även mycket med kamerafällor, med vilka han har fångat flera av sina mest kända bilder.

Webb: stevewinterphoto.com, bigcatvoices.org

Instagram: @stevewinterphoto

– Det kändes som att någon förföljde mig, beskriver han känslan.

Steve Winter har de stora katterna i fokus: ”Mer än bara söta bilder”

Vissa omständigheter hade gjort att han var den enda personen på plats, och en natt i det enkla huset uppe på berget hörde han ljud som fick håret på hans armar att resa sig.

– Jag var helt ensam och medan jag läste min bok hörde jag hur det knarrade i trappan utanför. Jag hörde sen hur det knarrade i golvbrädorna vid dörren, och hur någonting skrapade under den och sniffade högljutt. Jag förstod att det var ett djur, men visste inte vilket typ av djur, så jag låste dörren för min hund hade kunnat öppna en sådan dörr, ­vilket den också gör hemma.

Var du rädd?

– Ja, jag var så rädd. Jag greppade min walkie talkie och på spanska anropade jag min kontaktperson, en naturforskare som befann sig i en matsal nere i byn. Jag hörde en massa skratt i bakgrunden och jag berättade för honom vad som hände hos mig. Han svarade: »Steve, var inte orolig – det är bara en svart panter.«

»Bara« en svart panter?

– Exakt. Det gjorde mig verkligen förbannad, för jag hade varit där i fem veckor och han hade aldrig sagt att den här katten fanns där. Jag tog upp min machete och slog den mot sidan av min säng, och började vissla för jag visste inte vad jag skulle göra. Sen hörde jag hur pantern hoppade nedför trappan. Jag lämnade aldrig huset den natten och pinkade i en flaska om jag behövde. När jag nästa morgon tittade ut såg jag spår av en jaguar.

Tre veckor senare dök katten upp igen när Steve var ute vid ett fågelbo och fotograferade.

– Helt plötsligt hörde jag en massa ljud av saker som föll till marken. I en regnskog hör du vanligtvis inget annat än symfonin av fågelsång. Jag såg något i trädet som jag trodde var en apa men sen såg jag en stor svans, och jag visste att det var katten. Jag stod där med min machete och såg hur katten hoppade från ett träd till ett annat, och sen ned på marken för att därefter sticka iväg.

Rädslan fick Steve att knappt röra sig ur fläcken. Han rökte på den tiden och tog därför fram en cigarett för att samla tankarna. Då såg han hur fågeln gjorde något som han hade väntat på i tre månader.

– Den stod perfekt i solen med en liten avokadobit i sin näbb, vilket är den huvudsakliga födan för en Praktquetzal. Jag hade väntat på den bilden, och fick den till slut.

Steve tog upp sin walkie talkie igen och anropade naturforskaren: »Fick just bilden, och katten kom för att se mig – jag åker imorgon.«

Uppdraget var slutfört och Steve kände sig färdig med att vara »förföljd«. Men samtidigt hade den svarta pantern väckt något inom honom. Ett intresse som skulle komma att styra hans fotograferande under flera decennier framöver.

– Jag brukar säger att jag inte valde stora katter, de valde mig. För jag visste ingenting om stora katter. Ingenting – noll. Lärde jag mig snabbt? Ja.

»Jag lärde mig genom att göra misstag«

Emellanåt lärde han sig på minst sagt våghalsiga sätt. Som en gång i Brasilien där Steve befann sig i en pickup med några jaguarkunniga personer. Längre fram på vägen fick de syn på en jaguar och de stannade bilen. Steve gick ur fordonet tillsammans med en av killarna, för att fotografera djuret.

– Vi gick i omkring 20 minuter, pratade viskande till varandra, och helt plötsligt var katten borta för vi hade pratat så mycket. Då tittade jag åt vänster och i gräset fyra meter bort såg jag katten.

Steve gick ännu någon meter närmare för att få en bättre bild.

– Killen som var med mig började då helt plötsligt ­viskande ropa: »Steve, kom tillbaka, ser du inte hans öron?«

De stod upp, som att jaguaren var redo att anfalla.

– Jag kanske var tre meter från den, tog sju bilder och på den fjärde insåg jag att blixten var inställd på tio meter så de blev totalt överexponerade. När han sa till mig att backa, bländade jag ned tre steg och tog ytterligare tre bilder, innan jag backade.

En av dem blev öppningsbilden i det första jaguarreportaget i National Geographic, signerat Steve Winter.

– Det här är gamla historier. Men det var så jag lärde mig, genom att göra misstag. Det är därför jag säger att varje dag är en skoldag, du lär dig medan du är ute på fältet.

Det här låter som att det var en farlig situation?

– Väldigt farlig. När han sa till mig att backa kunde jag inte andas, kameran skakade i mina händer och det kändes som att hjärtat var uppe i halsen.

Läs hela intervjun med Steve Winter: ”Mer än bara söta bilder”