”Får jag fotografera en bild som ser ut som någon annans?”

Det finns ikoniska bilder. Som när Beatles korsar ett övergångsställe eller när Albert Einstein räcker ut tungan. Vi ser bilderna framför oss utan att behöva se dem på riktigt. De är så pass etablerade.

Iain Macmillan var fotografen av den förstnämnda och han hade bara tio minuter på sig att ta bilden av beatlarna såsom Paul McCartney hade tänkt sig. Sex exponeringar senare skulle en av dem komma att bli historisk. Arthur Sasse var den som fångade en gladlynt vetenskapsman på väg från sitt 72-årsfirande. Einstein sägs själv ha gillat bilden och beställt nio kopior av den.

I dag finns det gott om »kopior« av båda bilderna, fast då fotograferade av andra. Alltså bilder där originalen har efterapats, och där det inte råder någon tvekan om varifrån inspirationen kommer. Som med Beatles-bilden, där en imitation inte sällan kan vara fotograferad vid samma övergångsställe i London på vilket gruppen en gång i tiden promenerade ut på Abbey Road. Kanske har någon i imitationskvartetten till och med tagit av sig skorna för att komma riktigt nära originalet. Ofta handlar det om turister som på det numera k-märkta övergångsstället vill föreviga ett reseminne. Bildresultaten skiftar troligen i kvalitet, och är säkerligen långt ifrån att vara exakta kopior av Iain Macmillans bild.

Men andra gånger, som när skådespelaren John Malkovich ikläder sig rollen som Albert Einstein, är det återskapade fotografiet snarlikt originalet med tunga, hår och allt – om än med något mer galen blick från Malkovich. Fotografen av den här imitationen, Sandro Miller, har varit noga med detaljerna för att komma så nära porträttet av Einstein som möjligt. Bilden är nästan en kopia. (Googla gärna fotografen för att se bilden.)

Är det tillåtet att göra på det här sättet – härma klassiska bilder? Är det inte ett upphovsrättsintrång att återskapa så välkända bilder – inte minst om imitationen ser ut som originalet?

Dessa frågeställningar fick Kamera Bild för en tid sedan i samband med vår fototävling Grand Prix. Några läsare reagerade på en tävlingsbild de tyckte sig ha sett förut. Så här löd ett av mejlen:

»När jag fick se resultatet av tävlingen på temat ’porträtt’ studsade jag till. En bild såg väldigt bekant ut. Jag plockade fram en av mina böcker med bilder av Irving Penn, och jodå, där fanns den, nämligen Penns porträtt av Truman Capote från 1965. Är det verkligen okej att plagiera på detta sätt? Att bli inspirerad av andras bilder, javisst, och kanske göra något liknande, okej. Men detta är ett rent plagiat. Titta på alla detaljer med till exempel manschettknappar, blundande man, armbandsklockan, glasögonen och så vidare.«

Brevskrivaren avslutar med: »Vore intressant att få en kommentar från er sida.«

Så, här kommer den:

Ja, fotografen Göran Zebühr som hade skickat in bilden till Grand Prix var helt klart noga med detaljerna i sin tävlingsbild, så pass att han lyckades uppröra ett antal läsare. Han hade återskapat Irving Penns bild, det rådde det inget tvivel om. Men Zebühr är i gott sällskap. Sandro Miller som nämndes tidigare har även han gjort en version av detta författarporträtt, återigen med John Malkovich som modell. Och det var just Miller som inspirerade Zebühr till att göra något liknande.

Fritt fram att imitera

Att göra den här typen av bildimitationer är okej, det strider inte mot upphovsrätten. Den skyddar endast det faktiska utförandet av en idé, alltså det färdiga fotografiet, inte idén i sig. Därför är det fritt fram för vem som helst att imitera eller kopiera en fotoidé, och att försöka skapa en bild på liknande sätt. Även om den nya bilden består av samma poser hos en person, är fotograferad med samma typ av ljussättning och kanske till och med på samma plats som originalet, är det ändå tillåtet upphovsrättsligt. Därför att idén har utförts snarlikt men sannolikt inte helt identiskt med förlagan.

Sandro Millers versioner av Einstein- och Capoteporträtten står nära originalen men är ändå inte exakta kopior. Inte minst på grund av det mest uppenbara att han inte haft Einstein och Capote framför kameran – utan John Malkovich. På samma sätt är det med Göran Zebührs version. Bilden ser inte exakt ut som Irving Penns bild, det är en imitation där Zebühr har lämnat sitt avtryck. Han har förstås komponerat sin bild fullt medvetet med manschettknappar, glasögon och blundande man för att komma så nära originalet som möjligt, men det är ändå inte samma bild.

Läsaren som mejlade kallade tilltaget för plagiat, vilket är ett starkt ord. Det antyder att man har velat presentera en idé som sin egen. Men eftersom det i de här fallen handlar om ikoniska bilder som är kända för många, uppenbarligen även för brevskrivaren, kan man inte se kopiorna som annat än ­hyllningar till originalen.

Verk i ändrat skick

Men vänta nu, invänder kanske den som upprörs över imitationerna. Det står ju faktiskt följande i upphovsrättslagen:

»Upphovsrätt innefattar uteslutande rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar av det och genom att göra det tillgängligt för allmänheten, i ursprungligt eller ändrat skick, i översättning eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart eller i annan teknik.«

Är det inte precis vad exemplen ovan handlar om? Bilder som har gjorts tillgängliga i ändrat skick? Är detta då inte ett upphovsrättsbrott?

Ja, om man hade fotograferat av själva originalbilden och använt den, i sin helhet eller i ändrat skick, i en ny bild. Det är antagligen ett intrång i upphovsrätten eftersom man då använder ett upphovsrättsskyddat utförande av en idé. Till exempel om man skulle använda Macmillans Beatles-bild i sitt eget verk. Men att gå ut på ett övergångsställe och fotografera är inget som upphovsrätten sätter stopp för, inte ens om man skulle göra det på Abbey Road med modeller i stilenliga 60-talskläder. Återigen: Det är det faktiska utförandet som skyddas av upphovsrätten, inte idén som ligger till grund för bilden.

Sen finns det situationer då det inte är fritt fram att kopiera idéer, till exempel om en konkret form är varumärkesskyddad. Då är det framför allt i kommersiella sammanhang som det inte är tillåtet att använda detaljer som något annat företag har rätten till.

Från foto till målning

Tillbaka till upphovsrättslagen, där det även framgår att den skyddar ett verk från att göras tillgänglig i annan konstart. Ett sådant scenario kan vara när ett fotografi målas av och där målningen sedan visas för en publik. Det är alltså inte tillåtet att skapa en kopia med hjälp av färg och pensel, på samma sätt som det inte heller är tillåtet att fotografera av någon annans bild och sprida den.

Men att inspireras av ett fotografi, och att till och med ha det som förlaga, har ändå visat sig vara möjligt i konstnärliga sammanhang. Det kunde vi se under den rättsliga tvist som ägde rum för sex år sedan, mellan konstnären Markus Andersson och fotografen Jonas Lemberg. En tvist som i Högsta domstolen avgjordes till konstnärens fördel.

Markus Andersson hade i sitt verk »Syndabockar« använt ett av Jonas Lembergs fotografier som förlaga, utan att ha fått fotografens tillåtelse. Målningen föreställer Christer Pettersson som länge var huvudmisstänkt för mordet på Olof Palme, och konstnären ställde ut tavlan, lade en bild av målningen på sin hemsida samt sålde affischer med den. Jonas Lemberg menade då att konstnären gjort intrång i hans rätt till det fotografiska verket. Men det ansåg alltså inte Högsta domstolen som menade att »Syndabockar« är ett nytt och självständigt verk. De skrev följande i sin dom:

»Personen finns visserligen med i målningen och utgör ett centralt motiv, men tavlans komposition tar över och blir det dominerande. Målningen får en helt annan mening än den som fotografiet har. I stället för ett fotografiskt starkt personporträtt framträder i målningens form en allegori som antyder kritik av ett massmedialt behov av syndabockar. Det handlar om en kommentar över samhället och tiden.«

Medan fotografiet består av ett ganska tajt utsnitt av Christer Petterssons ansikte, har målningen utökats med mer bakgrundsmiljö där en vit bock tydligt framträder – därav ett nytt verk enligt HD.

Domen ska med andra ord inte tolkas som att det är fritt fram att måla av fotografier, men kanske att det går bra om man stoppar in fler element än vad som finns i förlagan. Allt beror på sammanhanget.

För Markus Andersson landade det hur som helst i att han hade skapat ett eget verk, och därmed fått upphovsrätten till »Syndabockar«. För om det är ett nytt och självständigt verk, får den som har åstadkommit det en självständig upphovsrätt till sitt nya verk. Är det däremot bara en bearbetning av originalet, är ens rätt beroende av den som har rätten till originalet. I så fall får man enligt upphovsrättslagen inte förfoga över det utan samtycke från den som har skapat originalet, till exempel genom att kopiera det.

Uppnår inte verkshöjd

I artikelns alla exempel hittills har det handlat om bilder som medvetet har imiterats eller fungerat som förlaga. Men ibland kanske det bara slumpar sig så att ens bild ser ut som någon annans. Kanske en landskapsbild där man har råkat stå på exakt samma plats som någon annan och fotograferat en bild under samma årstid och med samma ljusförhållanden. I en sådan situation har troligen inte någon av bilderna uppnått verkshöjd, eftersom de två av varandra oberoende personerna har skapat liknande bilder. För att en bild ska anses vara ett verk krävs en originalitet, annars faller den in under upphovsrättens andra kategori: fotografisk bild. Skillnaden mellan de två är skyddstiden, där de mer »lättkopierade« bilderna skyddas i 50 år från det att bilden togs, medan verken skyddas i 70 år efter fotografens död.

Men återigen: Det är endast det faktiska utförandet som skyddas – inte idén. Oavsett om man medvetet eller omedvetet tar en liknande bild som någon annans, är det inte ett upphovsrättsbrott att göra det.

Ingå sekretessavtal

Vid det här laget står det säkert klart för dig som läser att det är svårt att skydda en fotografisk idé från att bli kopierad. Så fort bilden finns ute för beskådan är det möjligt för andra att bli inspirerade och vilja försöka göra något liknande. Många känner sig säkert hedrade av detta, som ett tecken på att ens egna bilder väcker uppmärksamhet. Men alla kanske inte är roade och i en viss situation går det faktiskt att skydda en idé – då när bilden ännu inte är tagen.

Man kan förstås dels hålla tyst om sin idé, men även då den behöver säljas in hos en kund går det att skapa en form av idéskydd. Genom att ingå ett så kallat sekretessavtal med den part man vill presentera idén för, är det möjligt att förhindra någon från att kopiera det som sägs. Ett sådant avtal ska undertecknas av alla närvarande innan idén presenteras. Avtalet kan bestå av både text och bildexempel som konkretiserar vad den fotografiska idén går ut på. Om motparten försöker använda idén i strid med sekretessavtalet, blir detaljerna i det viktiga för att kunna bevisa att så har skett.