debatt: drönarfotografering
Debatt: Fortfarande orimligt långa väntetider för spridningstillstånd
"Det ska inte behöva ta två månader innan man vet om man får publicera sin drönarbild eller inte", skriver Kamera & Bilds chefredaktör Calle Rosenqvist om Lantmäteriets kötid för spridningstillstånd.
Publicerad
DEBATT
Denna artikel är en kommentar, krönika, debattinlägg eller analys där skribenten svarar för åsikter och ställningstaganden i texten.
Snabba nyheter på webben utan relevant bildsättning, förlorade frilansjobb och risken att röja svenska skyddsobjekt. Det är tre av flera exempel på när Lantmäteriets långa handläggningstider blir ett problem för de som sysslar med drönarfotografering.
Även om tillståndskravet för spridning av flygfotografier funnits sedan 40-talet och uppdaterats under 90-talet, så behövde den förnyas, med det fortsatta syftet att skydda information som är viktig för totalförsvaret. Frågan är bara hur det kan göras på ett modernt vis utan långa handläggningstider, utan att hårt jobbande fotografer förlorar jobb – och utan att bilder på skyddsobjekt exponeras i olagliga publiceringar.
2016 reglerades lagen om skydd för geografisk information, genom att bland annat tillståndsansvaret hamnade hos Lantmäteriet i stället för Försvarsmakten. Samtidigt hade konsumentdrönare sett sitt ljus några år tidigare, med bland annat drönaren DJI Phantom som släpptes till försäljning 2013 – något som gjorde det mycket lättare för "vanliga hobbyfotografer" att fotografera från ovan till en rimlig peng och utan större kunskap om vad man får och inte får sprida.
Detta kom att bli skärningspunkten när allt fler får tillgång till obemannade luftfarkoster, UAV, samtidigt som Lantmäteriet tar över ansvaret för att känsliga bilder och filmer inte ska spridas felaktigt, eller röja landets skyddsobjekt som finns i vår terräng. Men med den explosionsartade utveckling som då skedde inom drönarområdet kombinerat med det stora intresset kring drönarfotografering, hade myndigheten små möjligheter att lyckas med sitt mål: att handlägga ett ärende på högst fem dagar.
Samtidigt har både medier och organisationer som vi på Kamera & Bild, Svenska Fotografers Förbund, BLF Fotograferna och Mäklarförbundet – för att nämna några – arbetat för att sprida både kunskap och information om vad spridningstillståndet är, varför det är viktigt och hur man skickar in en ansökan. Detta går hand i hand med våra uppdrag, och har säkerligen också bidragit till att fler upplysts om att de i många fall måste få ett godkänt tillstånd innan de publicerar sina bilder och filmer tagna med en drönare, offentligt.
I skrivande stund meddelar Lantmäteriet att de handlägger ärenden från vecka 26 – vilket gör den uppskattade handläggningstiden till runt 60 arbetsdagar om du ansöker om spridningstillstånd idag, alltså inte i närheten av fem dagar – som i sig kan uppfattas som långt nog som den hela arbetsvecka det är i tid. Det ska inte behöva ta två månader innan man vet om man får publicera sin drönarbild eller inte.
2024 var den genomsnittliga handläggningstiden för avslutade ärenden 39 dagar, vilket kan mäta sig med endast fem dagar i snitt för 2021 – trots att antalet inkomna ärenden i princip var lika många: 22 787 under 2021 och 22 826 under 2024. Enligt Lantmäteriets årsredovisning för 2024 skriver de att de även sökt ett utökat anslag för att öka bemanningen, men inte fått det. Det utökade anslaget ser alltså ut att behövas.
Frågan är inte om avsikten med spridningstillståndet behövs eller inte – det gör det – för att drönarpiloter och drönarfotografer inte ska sprida känslig information som kan användas i syften det inte var tänkt. Kontrollen över informationen behöver finnas, men problemet ligger i att lagen i den form den har nu inte fungerar som den ska. Dessutom kan två exakt likadana bilder värderas olika enligt lagen, där en bild som är tagen av en fotograf stående på ett berg är laglig – medan samma vy tagen med en drönare kan vara olaglig.
Lagens utformning som den ser ut nu och som ger upphov till de långa handläggningstiderna är därför dålig av många skäl, och bör självklart ses över. Ett problem är att de som är ovetande om tillståndskravet antagligen inte blir upptäckta och tillrättavisade ändå – det produceras och publiceras så stora mängder bilder och filmer varje dag att det snabbt försvinner i bruset, blir inaktuellt eller helt enkelt förblir oupptäckt.
Ett annat stort bidragande problem ägs av de som helt enkelt struntar i att söka spridningstillstånd, även om de vet att de ska. Det kan vara just för att påföljden är minimal, att det är svårt att bli upptäckt och med ett resonemang att "alla andra gör det". Andra anledningar kan vara att man går miste om pengar, ett jobb eller att man måste hålla en deadline. Man har helt enkelt för mycket att vinna på att inte bry sig, och de undantag från tillstånd som finns – alltså genvägen till snabb publicering – går många gånger inte att tillämpa på det uppdrag man har. Samtidigt ska detta ställas mot de problem som faktiskt kan uppstå om man sprider känslig information, öppen för hela världen att ta del av.
Detta innebär – tyvärr – att spridningen av det som enligt lagen klassas som problematiska bilder och filmer antagligen alltid kommer att ske i bakgrunden, samtidigt som de som tar tillståndskravet på allvar och vill göra rätt för sig hamnar i situationen att de inte får publicera sitt material innan två månader har passerat.
Sedan tidigare finns förslag på lösningar värda att undersöka för att komma vidare med problematiken med de långa handläggningstiderna. Bland annat har SFF och Företagarna gemensamt föreslagit att självgranskningsrätten för yrkesfotografer ska återinföras, vilket innebär att professionella fotografer skulle kunna få tillstånd att publicera bilder, och använda sin kunskap för att själv göra rätt och följa lagen. Som ytterligare ett förslag nämns även handläggningsprocessen, där ny teknik kan användas för att omedelbart analysera en bild och ge klartecken till publicering, exempelvis med hjälp av AI.
Som det ser ut nu hamnar vinstlotten hos de drönarpiloter som skapar egna hobbyprojekt med vyer från ovan och publicerar sin alster utan vetskap om lagen – medan nitlotten hittas hos de som vill göra rätt för sig.
Och så ska det så klart inte vara.
Calle Rosenqvist, chefredaktör Kamera & Bild
